livetenligtfeliciaa

Måste skriva av mig, exploderar om jag håller det inne för mig själv längre
Frivilligt att läsa ...



Till pappa...

Allting började med när jag var liten, när mamma och du hade gjort slut ... Det var då som jag började bli rädd för dig, för jämt när jag skulle va hos dig så blanda du alltid i det största glaset du hade så blanda du sprit och fanta exotics, och sen så tog du fram ur det vidriga skåpet så tog du fram dina vidriga tabletter, minst tre stycken och stoppa i munnen och sköljde ner med din jävla äckeldricka.
Jag kommer ihåg det precis som om det var igår, jag frågade dig: Pappa? får jag smaka? vad är det för nått? och du svarade: Det är vuxendricka. Och jag tänkte inte mer på det eftersom jag bara var fem år gammal.
Sen helt plötsligt slog det bara till i dig och helt plötsligt utan att jag sagt ett ord så skrek du högt: Håll käften!! Jag blev så ledsen och då istället för att trösta mig så skrek du: Sluta lipa! Jag tog på mig min overall, mössa och skor och jag hade bestämt mig för att gå hem till mamma, jag ville inte va kvar i det huset med dig. Jag satte mig i trappan upp till övervåningen för att se om du skulle be om ursäkt men det gjorde du inte utan du kom fram till mig och skrek rätt i ansiktet på mig: Sluta lipa! Gå ut i kylan om det är det du vill, du kommer frysa ihjäl!! Sen så slog du till mitt framför ansiktet på mig med dina händer och jag blev livrädd.
 Jag ville så gärna bara springa därifrån men jag kunde inte röra mig utan tårarna bara forsade ner från mina kinder.
Sen den dagen var jag livrädd för dig, livrädd för min egen pappa, hör du hur sjukt det låter? Och om jag ska vara ärlig är jag fortfarande lite rädd för dig för jag vet hur arg du kan bli på bara någon sekund för det har jag fått erfarenhet av. Den smällen kommer jag så väl ihåg, kommer aldrig kunna glömma den. 


Någon vecka senare så skulle du hämta mig på dagis och jag hade inte berättat för mamma att du var så arg när jag var hos dig men jag tror att hon förstod för jag blev jämt så ledsen när jag skulle till dig, men du hade sagt åt mig: Om du säger nått till mamma då jävlar säger jag dig! så jag vågade inte säga något.
Den dagen du skulle hämta mig på dagis var det som att klockan gick jätte fort, jag grät från det att mamma hade lämnat mig på dagis till det att du kom och skulle hämta mig.
Då bestämde jag mig för att: Nej! det ska inte vara såhär, det är inte rätt mot mig, jag är inte värd detta!
Så jag vägrade följa med dig så mamma fick hämta mig och direkt när jag och mamma kom hem och hade låst dörren, det var då jag kände mig trygg för då visste jag att du inte kunde komma och ta mig ifrån henne.


Några dagar senare så kom du hem till oss, och jag såg direkt på dig när du kom in i lägenheten att du var arg, du var rent ut sagt förbannad! Du sa åt mig: Om du inte följer med mig nu så vill jag aldrig mer se dig, det ska du ha klart för dig! Och mamma svarade: Men ge dig! lägg av! Hon blir rädd för dig när du höjer rösten åt henne och du kan inte ta ett sånt beslut,tänk på Felicia!
Men du lyssnade inte utan gick närmare mig och sa: Det här säger jag bara en gång att om du inte följer med mig så vill jag aldrig mer se dig, du är inte min dotter längre!
Den dagen miste jag min fullständiga tillit till dig, jag miste min pappa, en stor del av mig som jag försökte finna i killar vilket var fel, men jag saknar en bit av mig själv, saknar den kärleken jag aldrig fick av dig pappa och den kärleken jag behövde då och den kärleken jag har behövt under hela min uppväxt, den kommer jag aldrig att få tillbaka, den har gått förlorad. 


Kommer nu ihåg också att när mamma och du precis gjort slut och jag var hos dig så frågade du alltid: Har mamma en ny? Har ni nån kille hemma ibland? Och jag svarade alltid nej för jag visste hur arg du skulle bli om mamma skulle haft en kille hemma, jag liksom förstod det på din blick.
Sen tog du en drink och sen körde vi iväg. Du körde till vår lägenhet, trodde att du skulle skjutsa hem mig men så var inte fallet, det hände flera gånger, du ville vaka över mamma så att hon inte hade en kille hemma.
Jag berättade det för mamma en gång att vi hade kört förbi några gånger för att kolla om du var hemma, för det var så du hade sagt: Vi ska bara kolla om mamma är hemma! 
Kommer ihåg en gång när du hade druckit lite väl mycket för att köra bil iallafall och sen skulle vi åka nånstans, så stoppa polisen oss och då fråga dom om du hade druckit och då svarade du nej och jag satt i fram så jag luta mig fram och sa: Han har bara druckit öl eller om jag sa vuxendricka . Och du skratta till lite och bad mig att vara tyst och jag såg då att trots att du skratta lite så såg jag att du blev arg så jag höll käft.
Och sen när vi kom hem så fick jag massa skäll.


Det är så allt har börjat, det är så det har börjat så att jag fått jätte dålig kontakt med dig och jätte dåligt självförtroende, för jag känner mig inte värdefull.
Jag har förträngt det ialla år, har bara tänkt att "pappa dricker mycket och det är då han blir dum, om han inte dricker så är han faktiskt helt okej". Det är nu som jag verkligen har insett, att min egna pappa är alkolist.


Du gifte dig sen och skaffa en ny unge och då behövde du inte ens tänka på mig mer, jag existerade inte längre i din värld. 
Sen en dag när jag var hos er så sa du: Vi ska göra om ditt stora rum däruppe så kan du och din lillebror ha varsitt rum eftersom du inte är här så ofta. Jag tyckte att det lät helt ljuvligt i mina öron, för då kände jag ju att ni ville ha mig där eftersom jag fick ett eget rum.
Sen några månader senare så hade du namnsdag tror jag att det var, och jag hade köpt presenter till dig, och då får jag den kommentaren: Men Felicia! Om du köper till mig så måste du köpa til resten av min familj! Då peka jag på chokladasken du fått och sa: Den kan va till er alla! Då blev du lite lugnare men sen så kollade du på mig med en blick som först värmde men sen blev iskall att : För att liksom Felicia, jag har en ny familj nu och det måste du förstå! Där tappade jag talförmågan.
Sen några veckor senare så var jag hos er och då frågade jag en gång till hur ni skulle göra med rummet däruppe, liksom eftersom du sårade mig så sist vi sågs så ville jag vara säker, men då svarade du mig: Det ska bli din lillebrors rum och mitt kontor, du är ju inte här så ofta så vi fäller upp en säng när du kommer. Då känner man ju sig välkommen!
Sen nu för några månader sen ringde du mig och säger: Du har hållt på med din systers ex!
Och jag har aldrig ens rört han!
Jag brast ut i gråt i telefonen och svarade: Nu får du ge dig! Nu är det bra, det får vara nog nu! Jag är trött på dig och dina anklagelser! Hur kul är det för mig att du aldrig ställt upp för mig under alla dessa år? Hur kul är det att ha en pappa som alltid dricker och stinker alkohol och är alkolist? Trodde att du skulle ta till dig det men du skratta bara åt mig, inget man förvöntar sig av sin egen pappa kanske?


Under alla dessa år har jag önskat att du ska bli riktigt sjuk så att du får tänka över vad du gjort med ditt liv och vad du har gjort mot mig.
Och nu har du blivit jätte sjuk, det känns som att det är mitt fel, mina tidigare önskningar har gått i uppfyllelse, det är liksom mitt fel att min pappa är sjuk precis som jag önskar under alla år, men det enda jag önskar nu är att du ska bli frisk, att du ska sluta ha ont!
Det känns som att allt är mitt fel, mitt fel att du knappt kan röra dig längre, att du knappt kan gå, att du inte kan sova på nätterna.
Och jag sa till dig på lite skämt då sist jag var hos er att: Du får skaffa en permobil så att du slipper röra dig! Och då svarade du mig: Ah, eller ett gevär!
Och när ens egen pappa säger så till en, att han liksom vill ta självmord så mår man så fruktansvärt dåligt, och ännu sämre inombords!


Trots allt du gjort och sånt du borde gjort mot mig så älskar jag dig, vill inget hellre än att du ska bli frisk! För man har bara en pappa och du är ju liksom min pappa, bara min pappa!